– Hans väska står fortfarande kvar.

Aadan Abdi Yaxye drar undan skynket för det lilla förrådet och pekar på bagen som står därinne. Mannen har varit död i nästan ett halvår, hans kläder ligger nedpackade.

I rummet bredvid står sängen där mannen sov, men den används av någon annan nu.

Lägenheten är bostad för åtta personer. Aadan Abdi Yaxye har bott här i sex månader. Han var Cumar Yusuf Dayibs rumskamrat.

– Han drack för mycket, berättar Aadan och skakar på huvudet.

När bråket började var han en av dem som försökte lugna Cumar. Men det gick inte, och de ringde polisen för att få hjälp.

Det hade de inte gjort om de vetat vad de vet idag.

Tvärs över gårdsplanen bor Samira Abdalla Mohamed med sin man Abdulwahid Musid Kaid och deras gemensamma barn Assil, 5 månader. Samira berättar att Cumar Yusuf Dayib var hennes farfars bror. Natten när han dog var lilla Assil bara några dagar gammal. Samira chockades över hur bråket urartade.

– Det var polisens fel, säger hon tvärsäkert.

– Han var full, men de hade ingen rätt att döda honom. De hade kunnat skjuta honom i benet.

Hon grät mycket den natten, och i flera dagar därefter. Hon tyckte om honom, säger hon, han var en bra man. Förtroendet för den svenska polisen är borta.

– När jag såg att polisen kom hit blev jag glad för jag trodde att de skulle kunna hjälpa oss och hjälpa honom. Men de dödade honom. Om jag får problem kommer jag aldrig att ringa polisen, säger Samira.

Abdirisak Adanshukri bor i en av de andra lägenheterna i Paradiset.

Han minns också kvällen när polisen kom, hur Cumar hade druckit, hur han bråkade och viftade med en kniv.

– Varför sköt de honom? Det här är inte Somalia, det här är Sverige. Här dödar inte polisen människor.

I Geijersholm gjorde de det. Och han delar Samiras misstro mot polisen.

– Vi är rädda för dem. Det var hemskt. Blir det bråk igen vågar vi inte ringa dem, säger Abdirisak Adanshukri.

I Paradiset bor ett trettiotal asylsökande. Många har bott här länge, några i flera år. Lägenheterna är slitna och spartanskt möblerade. Det finns några enkelsängar, någon hylla och ett bord i köket. Det är långt ifrån svensk normalstandard.

En av de boende kavlar upp tröjärmen och visar sin arm som är full av röda små prickar.

– Det är små djur som biter, säger Abdirisak Adanshukri.

– De finns i alla lägenheter. Det har vi berättat för Migrationsverket, men de gör ingenting.

Ingen av de boende har någon sysselsättning på dagarna. Allt är en enda lång väntan. De äter, sover, promenerar.

När Cumar Yusuf Dayib sköts till döds utanför sin lägenhet hade han nyligen kommit till boendet. Enligt Abdirisak mådde han mycket dåligt, och det var därför han drack så mycket.

– Han hade behövt hjälp. Varför fick han inte hjälp?

Frågorna är många.

Hos polisen är ärendet för länge sedan avslutat.

Enligt internutredningen gjorde polisen som avlossade det dödande skottet inget fel.

På Paradiset i Geijersholm präglas tillvaron fortfarande av händelsen den där novembernatten, när en svensk polis sköt ihjäl en rumskamrat, en granne, en släkting, en landsman.